Den Andeliga Striden, del 4

Helena Sofia Ekblom begynner förkunna.




Den tid jag höll ofentlig bön, warade i sex weckor. Min osynliga läromästare werkade med mig dag och natt, så att skriften blef mig uppenbarad; men på de sista åtta dagarna begynte upptändas i min själ en brinnande längtan och en söt försmak af det himmelska goda, och i den mån det led närmare till slutet af berörde tid, blef jag dess mer uppfylld af glädje och den Helige Andas werkan.
Midsommarafton, om morgonen, uppwäcktes hos mig en fullkomlig himmelsk glädje, som warade hela dagen, och jag kände en öfwernaturlig kraft i alla mina lemmar; detta warade till klockan 12 på natten. Om aftonen gick jag i en grön äng och satte mig under en lind bland en myckenhet blomster i stor glädje och full förtröstan att förbida Herrans uppenbarelse, som lofwades mig i mina spädare år. Min själ hade redan fått en försmak af den himmelska Nattwarden. Men kl. 12 om natten begynte himmelens klockor att ringa, då blef himmelen öppen och alla himmelens orgor begynte spela N:o 176 Swenska Kyrko=Psalmboken, började på sjette wersen: Hörer, I Galileeska män. Dessa fyra verser af samma psalm hörde jag sjungas och spelas på himmelens herrliga klarhet så, som det står i beskrifningen om min första Syn och Uppenbarelse, dock utan något afgrundsqwal för denna gång, ej heller någon bedröfwelse wisade Herren mig, utan idel Gudomlig klarhet. Jag följde Frälsaren och besåg all denna herrlighet; men då han skiljdes ifrån mig, bad han mig gå ut och förkunna Ordet för allom, och tillika allt hwad jag hört och sett hade. Denna kalk war både bitter och söt. Söt war han, emedan Jesus, min Frälsare war så dyr för mina ögon, att himmel och jord war intet att likna emot Honom. Derföre war det min enda glädje, att få förkunna Honom för alla. Min kärlek till Frälsaren Jesum Kristum har alltid sedan warit så brinnande och stark, att jag icke har warit min egen, utan Han har alldeles intagit mitt hjerta, ja werlden kan icke begripa denna min kärlek till Frälsaren; men bitter war denna kalk, emedan jag blef sänd såsom ett lam ibland ulfwar. Den ogudaktiga hopen hade hotat mig förut för min Gudsfruktans skull, och jag fick då tiga, när striden blef för stark; men nu måste jag uppenbarligen förkunna det för alla, och icke frukta för någons hot. Det lades en tung börda på mina späda skuldror, men emeda Frälsaren styrkte mig och uppehöll mina swaga krafter, wågade jag med glädje lif och blod.
Jag begynte mitt Gudomliga tal och min Gudstjenst första gången kl. 9 om morgonen Midsommardagen år 1806, då jag war 16 år. Allt folk, som såg och hörde mig, förundrade sig öfwer mitt förhållande och fattade för min Gudstjänst en brinnande kärlek, hwarför jag blef hemtad i hela församlingen. Prosten, som förr är omtald, begynte då med wrede och bitterhetafskräcka mig från mitt förehafwande, men det war förgäfwes. Han kallade mig till sig i sitt ensamma rum och mente säkert skrämma mig; men efter han intet hade annat att säga mig, än att satan hade lärt mig, och hans utlåtande war sådant: Ifrån helwetet är du kommen, och dit skall du återigen, så förskräckte han mig intet, ty jag kände min Läromästare wäl i andanom och ingen oro frätte mitt hjerta. Han hade inget annat att påkalla, än tusen millioner orena andar, som skulle anfäkta honom till kropp och själ, om han icke skulle afskräcka mig från mitt swärmeri. Men jag blef brinnande i Guds Ande och framställde Frälsarens egna ord: Är det nu så, att satan drifwer satan ut, då är han twedrägtig emot sig sjelf: huru blifwer då hans rike beståndandes? Matth. 12:26. Äfwenledes tog jag språk här och der utur Matthei 26:te kapitel. Men han höll allt fort med sina grufliga eder och swordomar, så att jag tyckte att han skulle sjunka på stället. Eftersom han icke kunde uträtta något emot mig, måste han lämna mig ifrån sig.