Den Andeliga Striden, del 5

Helena Sofia Ekblom förkunnaren.




Sedan höll han med församlingen allmän sockenstämma, men församlingen war på min sida och höll mig innerligen kär, så att han icke kunde afskräcka densamma, utan de stridde allwarligen emot honom, och lofwade på Guds nåd höra mig. Så länge de kunde räcka mig, så skulle de höra mig med nöje, då de wore i tillfälle dertill. Som jag nu blef namnkunnig i församlingarna allt omkring, blef jag hemtad in uti Gryts församling och sedan i hela nejden deromkring. Ju mer folket hörde mig, desto starkare blef deras kärlek och längtan att höra mig. Jag arbetade i Herrans Ord dagligen, och Himmelens Gud skall wara mitt wittne, att jag genom hans bistånd, använde all slit och möda. Jag höll isynnerhet Gudliga tal för folket morgon och afton; ty om dagen måste hwar och en uträtta sina lekamliga sysslor och göromål. Jag sökte att med all flit efterkomma Guds befallning, nemligen: Du skall föda dig i din anletes swett, till dess du warder åter till jord igen, 1 Mos=B. 3:19. Jag uträttade om dagen mina lekamliga sysslor, så mycket mina krafter tilläto: men alltid kunde jag icke förrätta desamma, emedan det Andliga war så träget. Mina fiender begynte församla sig och gingo i förwäg, der de wisste att jag skulle resa fram, och tänkte hemligen dräpa mig. Herrans nåd war likwäl med mig, så att jag blef underrättad derom. De försökte gifwa mig förgift i mat och dryck, och på flerehanda sätt bjödo till att låta mig omkomma. Wid ett tillfälle blef jag bjuden till ett middagsmåltid, der jag tänkte ingen fara war. Jag reste dit utan all fruktan. Der woro många rätter tillagade, till och med kaffe. Men hwad hände? Ett tiggarbarn stod och gaf akt uppå, att det lades förgift i den kopp, som ämnades åt mig. Barnet tillkännagaf mig det i tysthet, innan de kommo tillsammans att dricka. Jag undersökte och fann såsom barnet hade sagt mig; men jag gjorde inte mera derwid, än jag slog det tillbaka igen, hwarpå jag strax tog afsked och gick min färde derifrån.
Ifrån den dagen wågade jag icke förtära hwarken mat eller dryck på andra ställen, än der jag wisste mina egna wänner woro, och de sjelfwa spisade af samma mat och dryck som jag. Förföljelsen blef ju längre ju starkare, der wi höllo Gudeliga samtal, så att wi måste fly ut på marken och wälja oss lägliga ställen. Wi utwalde släta platser och berg, der wi kunde wara i fred. Jag arbetade dagligen, så att jag war nästan utarbetad för den stora stridens skull. Men Gud benådade mig med en god helsa och jag arbetade utan återwändo och förkunnade Herrans ord. De sökte efter mitt lif ett helt år igenom, men jag war ifred och utan fara midt ibland mina owänner och största förföljare. Jag förstod icke, att de hade allwar i sina onda uppsåt. Jag kunde wäl blifwa hastigt rörd af ondska wid något tillfälle, då jag blef störd i min Gudliga andakt; men som den barnsliga wreden snart är ändad, så war det förbi på ett ögonblick, och då höll jag det för intet samt trodde det wara ingen ond mening deri. Mitt unga lif hade snart warit ändadt, om icke Herrans hand hade warit med mig och ofta wänners biträde. Jag blef wida spord icke allenast här i länet, utan och i Kalmar län, och folket reste långa wägar för att söka mig. Jag war allestädes en främling, men det bekom mig intet, emedan jag öfwerallt blef wan wid folket. Jag kan icke beskrifwa wad det glädde mig, då jag såg deras allwarliga Gudsfruktan. Då folket kom af sitt stränga arbete, kunde de icke uraktlåta att besöka min Gudstjenst. De gingo långa wägar för att söka mig, och jag såg en hel omwändelse bland folket. Der trätor och twedrägt hade warit emellan äkta makar och barn, blef enighet och kärlek, och äfwen sådant såg jag emellan tjenare och husbönder samt emellan grannar. Det blef kärlek, lydnad och trohet emellan dem alla, i stället för ett ständigt hat och trätor. O Gud! hwad för en glädje och söt försmak af himmelen allt detta uppwäckte hos mig! Herrans Namn ware derföre prisadt ewinnerligen. Men tiden begynte nalkas, och Herren fann för godt att aga mig i ogudaktiga menniskors händer. Sorgekalken stod fylld för mig och jag måste utdricka den. Jag tog farwäl af mina wänner i Kalmar län med ett afskedstal och tänkte resa till min fädernebygd igen.Wäl såg jag förut i andanom ödet för mina ögon: men det war så i den Högstes råd beslutadt, hwarföre jag ej kunde undwika det. Mina wänner wille då, såsom tillförne, skjutsa mig hem igen, dit de hade rest efter mig, och icke lemna mig förän hos mina wänner i min födelseort. Men det war skördetid, och folket hade mycket att förrätta. Jag wille icke taga dem med kreaturen från sitt arbete, utan jag beswarade deras tal sålunda: "Blifwen I hemma wid Edert arbete; I behöfwen wäl hwila Eder med kreaturen, då någon ledig stund gifwes. Gudi lof! jag har penningar och hwad jag behöfwer att hjelpa mig fort med." Jag tog då afsked och befallte mig och dem alla i den Allsmäktige Gudens händer. Men de blefwo alla bestörta af gråt och begynte kärligen omfamna mig och säga: "Då du, kära syster! reser ifrån oss, räddes wi hon kommer i någon fara. Då få wi ingen ro, emedan wi frukta något ondt wederfares dig i wägen." Jag tröstade dem dermed att snart återkomma, men dock emot mina egna tankar, ty jag wisste tiden war kommen till min bedröfwelse och mitt lidande, fast jag icke wisste rum och ställe hwar det skulle blifwa. Som jag nu intet lät hindra mig, togo wi afsked af hwarandra, då jag med bön och Gudligt tal hade befallt dem och mig i Jesu Gudomliga wård och omsorg. De önskade mig tillbaka Guds nåd och frid på min resa. Mina wänner skjutsade mig endast, efter min begäran, till nästa gästgifwaregård, och jag tog wägen till Åtwids församling. Då jag kom in i densamma, begynte folket åter öfwerhopa mig, och bad att jag skulle blifwa när dem intill aftonen, då de skulle församlas att höra Herrans ord af mig. Jag will gerna undwika dem, emedan jag war på min hemresa och ej hade de tjenliga kläderna med mig, utanhade lemnat dem hos mina trogna wenner i Kalmar län, då jag reste derifrån, och icke kunde få några rena kläder, som woro tjenliga till mitt företagande, förän jag kom till min fäderneort igen. Men efter deras kärlek och längtan war så allwarlig kunde jag icke neka dem den nådegåfwa Herran mig gifwit hafwer att utföra Herrans ord, och besynnerligen för hans namns ära skullsom mig det befallt har. Emellertid lät jag en gammal enka twätta de wita kläder jag hade med mig. Som det led åt aftonen, då folket skulle församlas, och mina förföljare afundades deröfwer, lät Komministern derstäders utskicka sina sändningebud för att efterspörja på hwad ställe jag war och gripa mig. Efter ingen af folket war der, som kunde förswara mig, blef jag tagen innan jag hunnit kläda mig eller få något med mig af mina kläder. Detta bekom mig likwäl intet, ty jag förstod icke att mina fiender wille mig något ondt. Jag oroade mig allenas deröfwer, att jag blef så hastigt gripen, att jag icke kunde få något af de nödwändiga kläderna med mig. Jag hade ändå godwilligt följt med dem, om de icke brukat wåld. Som jag icke hade gjort någon menniska emot, war jag icke bäfwande eller rädd för någon fara. De så, som woro der församlade, blefwo så bestörta af gråt, att de icke kunde tala ett ord med mig; ej heller kommo de sig så mycket före, att de fingo det ringaste med mig, utan jag war nästan blott och bar.