|
Den Andeliga Striden, del 2
Helena Sofia Ekbloms Ungdom
Jag förkunnade Herrans Ord samt den uppenbarelse och nåd Gud mig gifwit har, utan all fruktan i dessa åren. Men hwad olycka hände icke wid slutet af trettonde året, som war 1803! Jag blef en qwick och rask flicka, läraktig i allt, hwad som för mig händer, så att jag tilltog i werldsliga sysslor och förglömde större delen af det himmelska, till dess jag fyllde fjorton år, då jag för andra gången hörde Herrans röst tala till mig, att jag skulle wara waken. Jag waknade upp med hjertans sorg och ånger, och såg med blygd och skam mitt swarta skuldebref. Jag fick nåd af Herran, att åter komma i mitt förra nådastånd, med samma kärlek och längtan till Jesus som förut, så att jag rådfrågade min Frelsare i alla sysslor jag skulle förrätta. om det war hans wilja. Mitt hjerta war gladt och min själ fröjdade sig i lefwande Gudi. Men som menniskans förderfwade natur och köttens begärliga lustar äro snart benägna till det onda, så tål man icke medgångens lycka, utan att blifwa förmäten. Jag hade god helsa, och fastän rörelse af slaget gjorde mig för någon gång plåga i wenstra sidan, så war det ändå obetydligt. Jag war lyckosam i alla mina sysslor; allt wad jag företog mig att göra lyckades wäl. Jag war läraktig uti allt. Mig fattades hwarken kläder eller föda. Jag hade godt beröm af alla, både höga och låga. Jag börja åter förnöja mig i werlden och förlusta mig med werldsliga sysslor, för att winna mer och mer af denna werlden. Detta tilltog dag efter annan. jag blef ändtligen så girig, att jag intet hade ro, hwarken dag eller natt, och den kristliga kärleken tog dagligen af. Jag blef ledsen deröfwer, då jag kände den andliga kraften felade; men likwäl roade jag mig med werlden, bland sällskaper i syndiga nöjen, då tillfälle war att fördrifwa de ledsamma stunderna. Men på sistone blef bördan så tung af en innerlig oro, att jag hade göra nog med att bära henne. Jag klagade wäl för min mor och andra Gudfruktiga menniskor, att kärleken till min Frälsare war förkolnad; men efter jag likafullt förde ett dygdigt och anständigt wandel och lefnad, trodde de mig intet. Jag roade mig med werlden i syndiga sällskap, då tillfälle war, men det höllo de mig intet för. Jag själf tyckte intet wara farligare för mig, än för andra, som roade sig med werlden, och denna willfarelse i werldens förnöjelse bedrog mig så, att jag förlorade all den nåd min Gud med mig hade. Den uppenbarelse jag förut hade haft, höll jag för en galen inbillning. Guds barn, som förkunnade Frälsaren, höll jag för en sekt. Kort sagt: Jag blef en fullkomlig nådeförakterska Den himmelska kärleken kunde icke mer skönjas. Men wid slutet af denna min afwikelse ifrån Guds befallning blef jag betagen af en hjertans oro; dock kunde jag icke bättring göra. Jag kunde icke tala ett wänligt ord till någon menniska. Istället för en mild och glad blick, när jag såg på dem, som hade talat till mig tillförne, war jag nu sorgsen. Men jag uppteckte det för ingen menniska, emedan ingen hade förstått det. De undrade på mitt sorgsna utseende, efter jag tillförne warit så glad och nu war så olik mig på allehanda sätt. Och uti detta tillstånd war jag något öfwer ett år. Men se, hwad gjorde Gud? Då jag war på mitt 16:de år, som war min fröjd och min glädje här i werlden, nemligen en huld och kär mor, den jag hade wördat, såsom barn böra göra. Min far skiljdes wäl ifrån werlden 1804, då jag war på mitt fjortonde år; men som han war uti Kronans tjenst, såsom Fändrik till sjöss, under hela förloppet af mina barnaår, Så fick jag icke njuta hans hugneliga närwaro, och detta gjorde att min sorg öfwer min faders död snart war glömd. Men wid detta tillfälle blef jag angripen af en ganska stor sorg. Jag hade ännu twenne syskon, som woro lika deltagande deruti; de tröstade mig. Wi talades wid och styrkte hwarandra. Min bror hade sin tjenst så långt borta, att wi icke fingo wara tillsammans mer än 8 dagar efter wår moders död. Sedan sågo wi hwarandra icke mer, förrän twenne år derefter, då wi en enda gång talades wid efter en slutad bön, som jag hållit, och sedan har jag aldrig sett honom. Min syster har jag närmare, så att wi kunde gå till hwarandra och talas wid, då wåra sysslor ej hindrade oss. Men hwad hände? 8 weckor derefter sjuknade min syster, och hennes sjukdomstid warade nära ett halft år. Gråtande gick jag till hennes sjuksäng. Det war en tröst i mitt hjerta, så länge hon kunde tala ett ord med mig, men omsider blef glaset utrunnet och hon skiljdes ifrån mig. Jag blef då mera tröstlös. Wänner och bekanta gingo till och ifrån att hugswala mig; men jag war så djupt intagen af sorg. att ingen hugswalelse hjelpte, ty Herren såg för godt att låta bedröfwesens strömmar gå öfwer mig ännu mer, på det att Han skulle böja mitt hjerta till sig, så att jag skulle blifwa utkorad till det mål Han ämnade mig. Herren behagade undanrycka mig all werldens stöd och glädje och allt hwad jag tröstade mig wid, på det han allena skulle wara min hugswalare och hjelpare, hwilken wi endast böra prisa och ära och fly till i all wår bedröfwelse. Denna min bedröfwelse förosakade en sådan rörelse i min kropp, att jag blef angripen af en häftig sjukdom och sengliggande i 6 weckor. Under denna min sjukdom, Wid Påsktiden, begynte jag samla alla mina tankar till himmelen, för att återkomma i mitt förra nådastånd och fullborda mitt wandringslopp. Jag wann efter dessa 6 weckor, Gudi lof! till hälften helsan, och begynte längta efter Jesu Heliga Nattward, hwartill jag lät uppteckna mig. Men hwad hände? min tid war ännu icke kommen. Jag war ännu icke utkorad. Herren fann för gott att låta bedröfwelsens stormar ännu swårare öfwergå mig. Enn ännu bittrare korskalk inskränktes, som inträffade en Lördagsnatt kl. 12, då jag begynte tänka på min Frälsares oskyldiga lidande, korsfästelse, pina och död, samt den himmelska nådeskänk Han gifwer wid den måltid jag ämnade mig begå. Jag blef då för tredje gången rörd af slag, som mest angrep mig i hela wenstra sidan och hufwudet, och kort derefter blef jag mållös. Men genom Gudfruktiga menniskors och ömma wenners wård blef mig det skyndsammaste skaffadt slagwatten och hjertpulfwer, samt fördrefs dessa swåra plågor; ty jag fick på en gång både slag och hjerstsprång. Jag erhöll efter 14 dagars förlopp, Gudi lof! en god helsa, fastän slaget förderfwade hela min wenstra sida och mitt rena uttal, så att jag war mycket matt och swag. Likwäl hade jag en god helsa, och begynte åter med brinnande kärlek längta efter Jesu Heliga Nattward. |
