Den Andeliga Striden

Wälment författad

af

Jungfru

Helena Sofia Ekblom

under dess fängelsetid uti Vadstena hospital, isynnerhet de twenne åren 1808 och 1809, då hon var bunden.




Lefwernes-Beskrifning

eller sannfärdig berättelse om Guds förunderliga förande på lifsens wäg, allt ifrån min födelse hit till werlden, samt den Högstes nåd och bistånd jag erfarit; äfwenledes om den margfaldiga lidelse jag utstått för min Gudsfruktan skull både före och under mitt fängelse, intill dess jag blef lös från de swåra jernbojor, hwarmed jag var bunden i Wadstena hospital.

Jag föddes år 1790 den 24 Juni af ärliga och wälfrejdade föräldrar samt med Gudsfruktan och dygd benådade menniskor, så att jag i mina spädare år af dem fick insuga förnuftets mjölk. Men knappt hade jag hunnit få någon förmaning eller lärdom af dem, förän jag blef upplyst af Guds Ande, som wisade sig kraftigt på mitt hjerta straxt i mina spädare år; ja, innan jag kunde hinna att få upplysning af någon menniska på jorden.
Så snart jag kunde röra min späda tunga till att talabegynte jag längta att få se werldens Frälsare. Jag frågade mina föräldrar med tårfulla ögon och brinnande kärlek i hjertat, om ingen kunde få se Frälsaren i detta lifwet med sina lekamliga ögon, men de kunde inte gifwa mig annat swar än etta: Du får wäl snart skiljas ur tiden och för ewigt se honom; (ty jag märker nu, att de föllo i förundran öfwer detta mitt förhållande, hwilket jag då icke förstod). Denna längtan efter Frälsaren warade ifrån 2:ne års ålder, tills jag war fyra år. Men wid den tiden begynte jag få en ännu större längtan, så att jag intet annat kunde göra, än nästan beständigt räcka mina händer upp till Himmelen och böja mina knän till jorden. Jag bad frälsaren med brinnande kärlek att jag skulle få se och tala med honom; men han fann för godt att dröja under tiden med bönhörelsen. Denna min längtan warade och blef ju längre ju starkare, till dess den förtog allt jordiskt nöje, så att intet roade mig i werlden, och andra barns sällskap bekom mig intet.
Då jag war wid fem års ålder, blef jag första gången rörd af slag och hjertsprång, som förderfwade min wenstra sida. Detta swåra onda warade allenast i fyra dygn; men ett helt år derefter war jag alldeles oförmögen; litet kunde jag sitta i min säng, men alls intet gå. På detta år war jag i en beständig skola genom den Helige Andes werkan. Under detta år blef jag en gång tillfrågad af min mor, om jag icke wille lära mig läsa och förstå första bokstäfwerna af Guds Ord, men jaag swarade; min tid är ännu icke kommen. Min mor frågade mig, om jagwisste när det skulle blifwa, men jag war derom icke försäkrad, utan jag swarade: kanske det händer när jag fyller sex år. Efter den tiden blef jag icke mer tillfrågad derom, förän jag fyllde sex år, Midsommardagen, som war min födelsedag. Då begärde jag få weta första bokstäfwerna af Guds Ord, dem min mor mig ock underwiste, och detta är hela min lärdom, som jag lärde på en dagen.
Under detta års lopp återwann jag, Gudi lof! till hälften helsan, så att jag kunde gå och stödja mig wid två kryckor. Men denna förbättring warade ickelängre än allenast ett halft år. Under denna tid höll jag mig merendels ute på gröna platser och under gröna träd, ty det war sommartiden. Efter ett halft års förlopp begynte ett häftigt skakande i wenstra sidan och ett swårt frossande i bröstet, så att jag åter blef sängliggande och plågorna med hwarje dag swårare. Föräldrar och wänner gingo till och ifrån med tårfulla ögon och ömkade sig öfwer mitt elende; men de kunde ej ett ögonblick lindra mina plågor. Allehanda läkemedel brukades uti mitt elände. Läkare gingo till och ifrån, men allt förgäfwes. Ingen hjelp war möjlig. Mina plågor ökades med hwarje ögonblick. Wid slutet af :de året öfwergåfwo alla både mig och hoppet om någon förbättring. förrän Herren wille förlossa mig. Men så ofta jag i min swaghet kunde, suckade jag till Herren, och min kärlek till Frälsaren war lika brinnande. Werldens swåra beslut och öfwergifwande bedröfwade mig icke, utan jag war ganska tålig under korset och nöjd med med Försynens skickelse. Men som jag fyllde åtta år, Midsommarnatten kl. 12 blef jag på en gång befriad från alla mina plågor. Jag prisade Gud för en så nådig lisa jag kände, men gjorde mig redo att med samma tålamod undergifwa mig Herrens aga, när min födelsetimma ware förbi. Men, Gudi lof! jag kände ej utaf något, utan insommnade i en ljuflig sömn, och hade derunder sällskap med de himmelska inwånare. Om morgonen uppwaknade jag med full helsa, och war qwitt alla mina swåra plågor; dock war jag ganska matt af min långsamma sjukdom. Jag berättade wäl för min mor, och de öfriga som woro i huset för att waka öfwer mig, huruledes Gud hade gjort nåd med mig, att jag kl. 12 på natten blef förlöst af min långsamma sjukdom; men de sade sade sig emellan att mina plågor woro så mycket större, att jag ej wisste utaf mig; och jag höre dem i tysthet tala sins emellan sålunda: Det måste snart lida till hennes hädanfärd ifrån detta lifwet; jag hörde dem äfwen med tårar säga: Herren har gjort nu, som tillförne; Han har uppenbarat sin herrlighet för henne, den hon länge wäntat uppå, och så gör han, Gudi lof! med alla trogna Guds barn, då det lider till deras sista slut och hädanfärd ifrån detta lifwet.
Jag hörde wäl deras tal, och wille öfwertyga dem om sanningen af hwad jag sagt; men de kunde icke tro det. Som det nu led till aftonen, och Gud benådade mig med samma helsa, begynte de falla i förundran öfwer Herrans försyn och skickelse.
Jag tilltog dag efter annan i kropps och själsstyrka och kunde snart lemna ifrån mig den ena kryckan och stöddde mig allenast wid en. Men på slutet av det nionde året fick jag ock lämna ifrån mig den andra kryckan, och blef alldeles frisk och färdig.
Då jag fyllde nio år, som war 1799, fick jag min första Syn och Uppenbarelse, som i denna bok är beskrifwen, hwilken är hufwudgrunden till min nitiska Gudsfruktan och ifriga betraktande af Herrens Ord, och som förorsakade, att jag straxt derefter blef inställd i Sakristian bland prester och flera lärde män, och blef allwarligen förhörd om min Uppenbarelse samt betraktelse och lärdom. Ingen kunde skaffa mig derföre, likwäl blef jag allwarligen förbjuden attförkunna det för andra. Emedan Guds Ords sanningar i alla tider hafwa warit werlden till en stötesten och förargelseklippa, så förbjuda werldens barn, att hwilken som har sett lifsens klara ljus lysa till lärdom, tröst och hugswalelse, densamma skall icke förkunna det för flere till någon upplysning. Jag blef flere gånger förbjuden af wissa personer och hatad derföre; men ju mer jag blef hatad, desto starkare blef min ifwer och Gudsfruktan.
Men Gud som alltid styrer och hugswalar de sina i den Andeliga Striden, skickade det så, att Prosten i församlingen, herr Anders Brauner, hade fått hjerta och nåd af Gud att understödja mig i Gudsfruktans wäg. Han bad mig hålla fort och förwisso tro Herrans Uppenbarelse som han hade gifwit mig i så späda år. Jag bad då honom att jag skulle fp begå Herrans Heliga Nattward, men han swarade: Det kan icke låta sig göra, förän dy fyller tolf år. War nöjd och tålig; du har Herrans Nattward dagligen i ditt hjerta. Du skall få begå Jesu Heliga Nattward samma dag du fyller dina tolf år. Jag wardt ganska nöjd med detta swar, och blef uppfylld med brinnande kärlek och längtan i dessa åren. Wid slutet af det tionde året blef jag för andra gången rörd af slag, så att Herr Prosten reste till mig för att låta mig begå Jesu Heliga Nattward. Men efter siukdomen då hade minskats och jag war något bättre, dröjde han äfwen för denna gången med Nattwarden, och jag fick derefter, Gudi lof! en god helsa, emedan det swåra hjertsprånget, som wisade sig första gången, icke nu förmerktes. Jag blef uppfylld med wisdom och förstånd intill den dagen jag fick begå Jesu Heliga Nattward. Efter löftet emottog jag denna dyra pant för första gången samma dag jag fyllde mina tolf år, som war Midsommardagen 1802.